Doku – Hur kan ”emancipatorisk” terrorismforskning landa i ståndpunkten att nyliberalism, snarare än våldsbejakande islamism, bör betraktas som terrorism? Det diskuteras i den tredje och sista delen i Johan Lundbergs artikelserie om framväxten av forskningsområdet ”kritiska terrorismstudier”.
Med tanke på den utveckling som skisserats i denna artikelseries två första delar kan det tyckas en smula förvånande att det inte var förrän fem år efter 11 september-attentaten 2001 som forskningsområdet Critical Terrorism Studies lanserades på bred front. Dess inriktning kan sägas ta sin omedelbara utgångspunkt i Richard Jacksons då aktuella bok Writing the War on Terrorism (2005), där det stod att läsa: ”Jag anser att vi har en etisk skyldighet att stå emot diskursen [i de traditionella studierna av terrorism] och vid varje tillfälle som erbjuds dekonstruera den och systematiskt ifrågasätta maktutövning.” Jackson skulle komma att bli det nya forskningsfältets centralgestalt.
Introduktionen av Critical Terrorism Studies inleddes på hösten 2006 med en konferens i Manchester med ett femtiotal forskare från USA och Europa, efter att ett nätverk hade bildats drygt ett halvår tidigare. 2007 sjösattes en ny internationell peer review-tidskrift: Critical Studies on Terrorism, med bas vid University of Wales i Aberystwyth – där några av de mest pådrivande inom den nya inriktningen var verksamma; vid sidan av Richard Jackson: Marie Breen Smyth och Jeroen Gunning.
I Aberystwyth fanns sedan tidigare en avdelning för Security Studies, starkt influerad av post- eller nymarxismen hos Gramsci och Frankfurtskolan. Critical Terrorism Studies var således både rent organisatoriskt och ideologiskt en avknoppning från Aberystwyth-skolan – vars emancipatoriska strävan tog sig uttryck i samarbeten med aktivistiska organisationer och aktörer som på olika sätt försökt att underlätta tillvaron för misstänkta eller dömda terrorister och deras hantlangare och sympatisörer. Därav förekomsten av aktivister i tidskriften Critical Studies on Terrorism; som akademiker strävade man i marxistisk anda efter att förändra inte bara studiet av verkligheten utan verkligheten själv.
Ken Booth, den ideologiska arkitekten bakom Aberystwyth-skolan, underströk i sitt bidrag i tidskriftens första nummer att ämnesområdet bör stå på stadig emancipatorisk grund, vilket när det gäller terrorism innebär att ”kampen mot terrorism ska uppfattas som en del i kampen för att befria människor, var än de befinner sig, från den sorts förtryck som utövas av politiskt våld”.
De första två numren av tidskriften, vars chefredaktör från starten och fram till i dag har varit Richard Jackson, upptogs av en temasektion, rubricerad ”Critical Terrorism Studies. Foundations, Issues, Challenges”. Där stakades riktningen för den nya forskningen ut.
Sannolikt i syfte att leva upp till de tidigare diskuterade emancipatoriska ambitionerna med den nya verksamheten avslutades den första årgångens tre nummer med en lång intervju med den före detta Guantanamo-fången Moazzam Begg – från den engelska jihadist-apologetiska organisationen Cage UK, vars andra frontfigur, Asim Qureshi, kom att bli en återkommande skribent i tidskriften.
Vid ungefär samma tid som den nya tidskriften sjösattes hade centrala aktörer i kretsen runt Jackson även tagit initiativ till en temasektion, under Jacksons gästredaktörskap, i tidskriften European Political Science. Därtill publicerades i en temasektion i tidskriften Government and Opposition några av bidragen från den initiala konferensen på hösten 2006 i Manchester om Critical Terrorism Studies.
Mot forskningsfältets traditionella inriktning, symtomatiskt nog ofta omtalad som Ortodox Terrorism Studies, framförs i samtliga tidskrifter en strid ström av anklagelser, till exempel om teoretisk naivitet, om icke-existerande självreflektion och självkritik; om ointresse för terrorism i historien; om enkelspårig fokusering på problemlösning snarare än på emancipation; om underlåtenhet att behandla terrorism som bedrivs av stater och av högerextremister; om lojalitet gentemot det egna landets politiska ledning och militärmakt (som en följd av statligt finansierad forskning); om överdrifter i fråga om hot från terrorism; om ointresse för socio-ekonomiska orsaker till terrorism.
Som framgår av reaktionerna från flera forskare som inte delade den nattsvarta bild som det kritiska terrorismstudiets företrädare målade upp, profilerade sig Critical Terrorism Studies i mångt och mycket mot en halmdocka. Dels stämde inte bilden av den hittillsvarande forskningen som homogen; dels saknades inte den sorts forskning som påstods inte existera.
Den som tar del av uppsatserna i Critical Studies on Terrorism blir dock snart varse att Jacksons och hans allierades missnöje med den ”ortodoxa” terrorforskningen inte handlar om att få till stånd ökad pluralism. Tvärtom tycks de drivas av en strävan efter ideologisk hegemoni, där det föregivet kritiskt teoretiska perspektivet fungerar som förevändning för att diskvalificera empiriskt baserad forskning som inte utgår från de kritiska terroriststudiernas grundläggande axiom: att terrorism huvudsakligen bedrivs av västerländska stater och att det mesta av det som hittills i forskningen beskrivits som terrorism egentligen är en produkt av västerländska diskurser.
För den ”teoretiskt medvetne” terrorismforskaren må al-Qaida förvisso ha utfört attentaten den 11 september. Men är Usama bin Ladin för den skull en terroristledare? Redan Jacques Derrida tog sig själv an den frågan, genom att dekonstruera begreppet terror: Inbegriper terrorn nödvändigtvis våld? Kan man inte terrorisera utan att döda? Och är då dödandet nödvändigtvis en aktiv handling? Kan inte ’man låter folk dö’ utan att man vet att man låter folk dö (hundratals miljoner människor som dör av svält, Aids, bristfällig sjukvård och så vidare) vara en del av en ’mer eller mindre’ medveten terrorstrategi?
En annan postmodernistisk galjonsgestalt, Jean Baudrillard, förklarade i Le Monde drygt en månad efter elfte september att terrordåden var en konsekvens av USA:s ”monopolisering av den globala makten” liksom av landets ”enastående koncentration av alla funktioner genom teknokratiskt maskineri och ideologisk hegemoni”. För Baudrillard var det ”systemet som sådant”, och dess sätt ”att behålla alla korten för sig själv”, som framstod som ”den objektiva orsaken till denna vedergällning”.
I enlighet med dessa franska filosofers relativiserande ambitioner – liksom med Foucaults uppfattning om att kunskap och maktutövning inte kan separeras från varandra – menar de kritiska terrorism-forskarna att själva betecknandet av islamistiska våldsaktioner som terrorism tenderar att legitimera och cementera den sorts globala ekonomiska orättvisor som den islamistiska terrorismen är ett svar på.
Forskning som beskriver islamistiska terrordåd som terrorism tenderar således i likhet med olika insatser i syfte att motverka islamistiska terrordåd – genom lagstiftning, avradikaliseringsprogram et cetera – att få motsatt verkan. Detta då dessa åtgärder, där likhetstecken sägs sättas mellan terroristen och Den Andre (så att ett ”vi och dom-tänkande” underblåses och muslimer annorlundagörs), vidmakthåller förtryckande strukturer som i sin tur genererar islamistiska motreaktioner.
Som en illustration av inte minst den sistnämnda tankegången kan tas ett yttrande av Usama bin Ladin, strax efter terrorattentaten 2001:
Så länge som någon försöker förstöra våra byar och städer, kommer vi att förstöra deras byar och städer. Så länge som någon stjäl våra förmögenheter, kommer vi att förstöra deras ekonomier. Så länge som någon kommer att döda vår civilbefolkning, kommer vi att döda deras civilbefolkning.
Det är ett påpekande som är typiskt för bin Ladin genom att det framställer hans verksamhet som ett legitimt svar på västerländskt förtryck av den muslimska världen. Yttrandet fortsätter med att framställa terrorattentatet mot bland annat World Trade Center som ett svar på nästan ett helt sekel av förtryck, men ett svar som ändå, sett till proportionerna, var obetydligt i jämförelse med vad vi har erfarit under åratal. Vår nation [den islamska världen] har fått erfara denna förnedring och denna degradering under mer än 80 år. Dess söner har dödats, dess blod har utgjutits, dess helgedomar har attackerats, alltmedan ingen hör eller bryr sig.
Vid den tidpunkt då det kritiska terrorismstudiet lanserades gav flera av riktningens företrädare uttryck för en likartad analys av det världspolitiska skeendet. I den ovan nämnda temasektionen i tidskriften European Political Science frågade Matt McDonald retoriskt vilka som varit mest utsatta för terrorism: de 3 000 oskyldiga som dog i 9/11 eller de 60 000 oskyldiga irakier som dött som en följd av USA:s krig mot terrorn? Ruth Blakeley påpekade i samma tidskrift att USA och dess allierade är de ”största tillskyndarna, sponsorerna och förövarna av terrordåd i dag”. De ”nordliga demokratierna” sägs ”ha översett med och använt terrorism [. . .] mot miljontals [!] människor i södern under flera decennier”.
I första numret av Critical Studies on Terrorism uttryckte redaktionen i sin programförklaring, missnöje med den hittillsvarande terrorforskningens underlåtenhet att diskutera den ”mycket större och mer genomgripande terror som bedrivs [. . .] av liberal-demokratiska stater”.
I tidskriftens tredje nummer ägnades chefredaktören Jacksons bidrag åt relativiserande resonemang om samma ämne med utgångspunkt i en analys av diskurser, vilka han menade fungerat som ”en ’symbolisk teknologi’ i syfte att ”konstruera och upprätthålla en hegemonisk sanningsregim”. Den diskurs som Jackson urskilde beskrevs som en enda stor tystnad ”i fråga om de västliga demokratiernas stats-terrorism, den israeliska stats-terrorismen och stats-terrorismen efter kalla kriget”. Denna ”djupa och allomfattande tystnad”, menade han, har som funktion att upprätthålla legitimiteten hos det våld som används av stater, samt att ”de-legitimera alla former av icke-statligt våld”, men syftar också till att ”tysta dem som upplevt västvärldens politik som en form av terrorism – direkt i form av att ha torterats under kriget mot terrorn, eller indirekt, i form av lidande under någon västligt stödd regim”.
Utan att på något sätt försvara tortyr, finns det anledning att ifrågasätta likhetstecknet mellan tortyr och terrorism. Samtidigt säger det en del om Jacksons världsbild att existensen av lidande människor i ett land tas som intäkt för att en regim som stödjer landet i fråga ägnar sig åt terrorism. Notabelt är även hans beskrivningar i uppsatsen av västvärldens anti-terror-insatser som terrorism. Samtidigt klandrar han den västliga diskursen för att på ett negativt sätt framställa ”politiska rörelser” som Hamas och Hizbollah samt för att (genom att legitimera statsterrorism och vilja ”bevara den liberala världsordningen”) ”de-legitimera alla former av våldsam anti-hegemonisk och revolutionär kamp”.
En än mer drastisk uppfattning om statsterrorismens vedervärdigheter framkommer i en artikel av antropologen Jeffrey Sluka, i tidskriftens andra nummer. Där klandras de amerikanska antropologernas mänskliga rättighetskommitté för att ha fördömt 11 septemberattentaten, varefter Sluka jämför 9/11 med amerikanska urinvånares kamp för att förhindra att bli utsatta för folkmord. Därtill påpekas att även en frånvaro av apokalyptiska hot kan motivera att man svarar på ett sätt som är ”avskräckande”, vilket han underförstår är vad Usama bin Ladin gjort.
Från åsikten att ekonomiska orättvisor, globalt sett, är den yttersta orsaken till terrordåd är steget inte långt till uppfattningen att de ekonomiska orättvisorna som sådana är att betrakta som terrorism. Denna åsikt var temat för en konferens, betitlad ”Neoliberalism and/as Terror”, som hölls vid universitetet i Nottingham i september 2014. Konferensens viktigaste bidrag finns att läsa i Critical Studies on Terrorism. Av numrets introducerande text framgår att konferensens syfte var att uppmuntra forskning om hur ”nyliberalism i sig själv kan förstås som terrorism”.
Vad har då den poststrukturalistiska filosofin haft för betydelse för den omdirigering av terrorforskningen som kretsen runt Richard Jackson hoppades på? För den som läser Jeffrey Slukas artikel kan det tyckas som att ingenting har hänt sedan Noam Chomskys 1980-tal. Dock menar jag att det är en villfarelse. Den poststrukturalistiska filosofin innebar en vitalisering av den akademiska vänstern. Dels erbjöd den en filosofisk underbyggnad för den sorts marxistiskt inspirerade universitetsradikalism som efter murens fall tycktes höra hemma på historiens soptipp. Dels var den behjälplig i lanseringen av narrativet om en metodologisk strid där en ny generation av påstått teoretiskt medvetna och självreflekterande unga akademiker utmanade en ålderstigen konsensuskultur av stelbenta positivister. De senares naiva common sense-inställning ansågs blottad inte minst i oförmågan att inse att kunskap aldrig kan vara ”neutral och objektiv” utan ”alltid är intimt förbunden med makt” – samt att ”’sanningsregimer’ har som funktion att stadfästa vissa makthierarkier och exkludera alternativa, mot-hegemoniska former av kunskap och praktik”, för att citera Jackson i lanseringen av hans forskningsinriktning.
Critical Studies on Terrorism presenterades visserligen som en tidskrift med sin bas i Frankfurtskolans kritiska teori filtrerad genom Aberystwyths emancipatoriska variant av säkerhetsstudier. Men en sökning i tidskriftens databas ger i slutet av 2021 vid handen att franska poststrukturalister dominerat framför tyska och italienska postmarxister. Gramsci ger 11 träffar; Frankfurt School 18 träffar; Horkheimer och Habermas 12 respektive 13. Foucault ger däremot 108 träffar; Derrida åberopas visserligen ”bara” i 18 uppsatser, men olika avledningar på termen deconstruction förekommer i 88. Termen discourse visar sig föga förvånande förekomma i hela 407 uppsatser.
Med risk för att själv hemfalla åt den sortens diskursorienterat tänkande som jag i denna uppsats kritiserat, vill jag ändå påstå att är det någonting som har goda förutsättningar att påverka världen på ett destruktivt sätt så är det den sorts politiska aktivism förklädd till vetenskap som bedrivs inom ramen för Critical Terrorism Studies – för att inte tala om vådan av att dessa idéer sprids ut i samhället, idéer som vid sidan av att de förringar och rättfärdigar terrordåd och våldsbejakande extremism också syftar till en revolutionär omvandling av västvärlden.
