Doku – I tre artiklar redogör Dokus Johan Lundberg för framväxten av forskningsområdet ”kritiska terrorism-studier”; vad det innebär och vad som är dess historiska rötter. I den andra artikeln diskuteras hur olika ämnesområden under paraplybeteckningen Internationella Relationer ”vitaliserades” under sent 1980-tal genom kontakt med fransk poststrukturalistisk filosofi.
En likartad utveckling som den som under 1980-talet ägde rum inom Critical Legal Studies präglade också det andra vetenskapsområde, vars utveckling spelat en avgörande roll för uppkomsten av Critical Terrorism Studies, nämligen Internationella relationer och närgränsande (eller underordnade) discipliner som Political Geography och Security Studies. Inom dessa forskningsområden studeras staters ageranden med avseende på globala ideologiska, geopolitiska och säkerhetspolitiska förhållanden. I samband med Kalla krigets upphörande intensifierades där den metodologiska diskussionen enligt modellen: en ny världsordning skapar nya teoretiska utmaningar, som den traditionella forskningen inte förmår hantera.
Men den sovjetiska och östeuropeiska kommunismens real- och geopolitiska sammanbrott innebar också att betydande delar av den dåvarande akademiska vänstern såg sig nödgad att mobilisera mot den liberala, demokratiska världsordning som under åren runt 1990 framstod som den västerländska historiens slutmål.
En mycket effektiv ammunition i en sådan mobilisering skulle visa sig vara den poststrukturalistiska filosofin i form av å ena sidan Jacques Derridas dekonstruktion; å andra sidan Michel Foucaults diskursteori. Till skillnad från 1970-talets marxist-leninistiska universitetsvänster hade poststrukturalisterna inte siktet inställt på en utopi i form av ett kommunistiskt tusenårsrike. Den omständigheten, liksom den postmodernistiska teorins kritik mot ”de stora berättelserna”, hade en uppenbar fördel: den teoretiska omorienteringen kunde trots sin radikalism passera under borgerlighetens radar.
I Michael Shapiros och James Der Derians antologi International / Intertextual Relations. Postmodern Readings of World Politics, från 1989, sammanstrålade flera unga forskare som i vetenskapliga tidskrifter under 1980-talet profilerat sig i opposition mot forskningsområdets traditionella inriktning, däribland de båda Foucault-inspirerade Richard K Ashley och Richard Walker (vilka i boken Fifty Key Thinkers in International Relations (1999) valts ut som representanter för just ”postmodernism”).
Det strategiska incitamentet för Shapiros och Der Derians antologivar inte att ta miste på. I det sena 1980-talets värld behövdes, menade redaktörerna, en ny uppsättning teoretiska verktyg för att hantera att ”objektiv verklighet ersatts med textualitet”. Med inträdet i en postmodern värld hade förutsättningarna för vetenskaplig verksamhet radikalt förändrats: ”traditionens legitimitet har underminerats, den förenande tron på framsteg fragmenterats och konventionell visdom reducerats till en av många konkurrerande maktritualer avsedda att staga upp ett svajigt (internationellt) samfund.” Eftersom poststrukturalismen ”utmanar de intellektuella antaganden på vilka den västliga rationalismen och positivismen vilar”, ansågs den av förordsförfattaren, Donna U Gregory, vara synnerligen väl lämpad att hantera denna nya verklighet.
De poststrukturalistiska tänkarna som antologin främst lutade sig mot var Roland Barthes, Michel Foucault och Jacques Derrida – vilka tillägnades varsitt avsnitt i bokens förord. Som ett exempel ur antologin kan anföras en uppsats som med teoretisk hjälp från Barthes diskuterar terrorism. Det sker genom att en text av (den traditionella/icke-postmodernistiska) terrorforskaren Jeane J Kirkpatrick analyseras på detaljnivå. När så sker, visar sig Kirkpatricks text vara inget mindre än en terrorhandling, ”en terroriserande text”. Kirkpatricks framställning av terrorism är nämligen, sägs det, skriven på ett ”anti-terrorismens språk” (med vilket avses ett vetenskapligt perspektiv där påståenden kontrolleras empiriskt och med avseende på logisk koherens). Det perspektivet sägs vara oroande då ”en sådan diskurs inträngande i vardagsspråket, är ett sätt att öka militariseringen av vardagslivet”. Kirkpatricks anti-terrorism-diskurs sägs vara ”i sig själv kontaminerad” på ett sätt som ger upphov till den sorts övervakning, disciplinering och social kontroll som ”terroristens” agerande är ”utformat i syfte att störa”.
Redan här, 1989, hittar vi alltså själva grundmatrisen för hur terrorism kommer att framställas, i text efter text, under 2000-talet inom ramen för en rad forskningsområden med attributet critical.
Pionjären när det gällde att på ett mer omfattande sätt inkorporera Derridas, Barthes och Foucaults idéer på det utrikes- och säkerhetspolitiska fältet, var dock en den poststrukturalistiska antologins redaktörer: James Der Derian. Det skedde med den 1987 utgivna boken On Diplomacy, där Nietzsche fick tjäna som utgångspunkt för en analys av diplomatins ”genealogi”. Med ett sådant perspektiv framstod diplomatin inte som knuten till statsapparater utan som ett generellt fenomen, kopplat till människans upplevelse av främlingskap och alienation. I Foucaults efterföljd menade Der Derian att traditionella föreställningar om diplomati måste förstås som diskursiva praktiker snarare än som neutrala beskrivningar av en given verklighet.
I en inledande artikel till ett temanummer om nya teoretiska perspektiv på internationella relationer, fastslog Der Derian ett år senare att ”den poststrukturalistiska attityden” (representerad av ”Barthes, Baudrillard, Foucault, Derrida, Kristeva”) ”utmanar totaliserande diskurser med allmängiltiga anspråk”, samt utgår från att den moderna världens grundvalar som det autonoma subjektet och den suveräna staten ”är fiktioner” som dessvärre erhållit status av sanningar i den ”västliga diskursen”.
I enlighet med en sådan uppfattning menade han i en uppsats från 1989 att terrorister och terrorism i forskningen inte bör uppfattas som objektivt identifierbara aktörer och aktioner, utan som element i diskursiva praktiker syftande till att nagla fast bilden av Den Andre som radikal:
Rigorösa eller rigida, omfattande eller slarviga, definitionerna är i sig själva en viktig diskursiv praktik från terror-industrins sida. Ofta framstår de som ytterligare ett vapen i den omfattande arsenalen av counter-terrorism, ämnade att återställa ordning och mening i de internationella relationernas praktiker och diskurser, vid en tid när båda genomgår omfattande och intensiva attacker.
Det är mot denna bakgrund föga förvånande att ”terror-diskursen” och konstruktionen av terroristen för Der Derian antas ha som syfte att framkalla ”en ny disciplinär ordning” i en tid då den västliga maktordningen befann sig i kris. I sin bok från 1992, Antidiplomacy, frågade han sig i samma anda, apropå statsterrorism – och med udden riktad mot i synnerhet USA:s agerande mot vad som, enligt Der Derian, falskeligen påstås vara systemhotande terrorism – ”varför en stats våld uppfattas som terrorism, medan en annan stats våld uppfattas som anti-terrorism”.
David Campbell ägnade i sin tur monografin Writing Security (1992) åt diskursanalyser i Michel Foucaults anda, i syfte att påvisa hur den amerikanska identiteten konstruerats genom representationer av utrikespolitiska hot och faror. Under exempelvis Kalla kriget skedde detta, enligt Campbell, genom olika framställningar av hot från kommunister. Syftet med den sortens säkerhetspolitiska hotbilder var, menade Campbell, att stärka maktens legitimitet: ”staten kräver diskurser om ’faror’ för att kunna tillhandahålla en ny teologi med sanningsanspråk om vilka och vad ’vi’ är genom att tydliggöra vilka och vad ’vi’ inte är, och vad ’vi’ har anledning att ’frukta’.”
I likhet med exempelvis Der Derian och även den så kallade Köpenhamnsskolans Ole Wæver menade Campbell alltså att beskrivningar av säkerhetspolitiska hot mot den amerikanska staten och den västliga demokratin, inte syftar på konkreta hot i en konkret verklighet. Medierapportering om terrorism uppfattas tvärtom som diskursiva praktiker, tjänande maktintressen. Utifrån det teoretiska perspektiv som regelmässigt sedan 1980-talet har försetts med epitetet critical, är själva distinktionen mellan utövare av och offer för terrorism ett ideologiskt verktyg för att upprätthålla en i grunden illegitim maktutövning. Varför anses Nordkorea och Iran ägna sig åt statsterrorism, men inte USA, frågade sig Der Derian i slutet av 1980-talet. Frågan var givetvis retorisk och syftade till att illustrera det försåtliga i att framställa en skurkstat som USA som offer för och inte utövare av terrorism (och därmed i det avseendet inte väsensskild från Nordkorea). De kritiska teorierna har alltså som underförstådd utgångspunkt att staten vilar på en bräckligt instabil och illegitim grund av våldsutövning, disciplinering och förtryck. Dock döljs denna statens egentliga karaktär av diskursiva rökridåer som av befolkningen i stort misstas för objektiva beskrivningar av realiteter.
Redan under åren runt 1990 är således grunddragen i de kritiska teoriernas bild av terrorism utvecklade. Enligt dessa anses det företrädelsevis vara med fokus på diskurser, som det går att på ett produktivt sätt studera terrorister och hot från terrororganisationer, liksom säkerhetspolisiära åtgärder för att förhindra radikalisering och rekrytering till terrororganisationer. Med det perspektivet flyttas fokus från terrordådets potentiella eller reella utförare – liksom dess offer – till de påstått sinistra motiven inte hos terroristerna utan hos dem som envisas med att beskriva terrorister, terrordåd och terrorns offer som faktiskt existerande. Enligt denna uppfattning är terroristen en figur som det alltid måste refereras till inom citationstecken. Existerar han eller hon ens? Eftersom terroristen uppfattas som en konstruktion, tillverkad inom ramen för en diskursiv praktik, blir svaret på den frågan oftast nej; han eller hon existerar inte; åtminstone inte som terrorist.
En av de många invändningar som kan riktas mot den här sortens resonemang är varför det behöver bedrivas forskning i decennium efter decennium, med hjälp av teorier vilka har forskningens slutsatser inskrivna redan i sina premisser. Men denna sorts forskning är inte bara repetitivt förutsägbar. Den bygger också på en monoman upptagenhet vid frågor om makt och förtryck, vilket ger en missvisande bild av västvärldens väsen och drivkrafter. Ett tänkande uppbyggt kring det som Derrida benämnt som binära oppositioner har kanske inte överlevt därför att det ger en helt igenom optimal bild av verkligheten men inte heller därför att det legitimerar förtryckande strukturer, utan på grund av att det har visat sig särdeles produktivt för att skapa välstånd.
