Analys – Rysslands och Irans relation utgör en betydelsefull geopolitisk allians som påverkar global säkerhet och maktbalansen. Trots deras historiska rivalitet har länderna enats i opposition mot USA och den liberala världsordningen. De är delaktiga i destruktiva konflikter i Ukraina och Syrien och samarbetar inom områden såsom energi, militärteknik, cyberkrigföring och desinformation. Partnerskapet grundar sig på ett ömsesidigt behov av överlevnad och en gemensam vilja att utmana USA globala inflytande. Frågan kvarstår: kommer alliansen att överleva eller splittras i framtiden?
Historiska fiender, moderna allierade
Även om Ryssland och Iran historiskt sett har varit geopolitiska rivaler med motstridiga intressen och en historia av misstro, har de genom åren samarbetat mot gemensamma fiender som Osmanska riket och Brittiska imperiet. Numera har deras partnerskap stärkts av en gemensam uppfattning att USA försöker omringa dem militärt och undergräva deras politiska system.
Båda länderna motsätter sig USA inflytande i Mellanöstern och den liberala världsordningen. De ser NATO expansion österut och USA närvaro i Mellanöstern som direkta hot mot sin säkerhet och suveränitet. För både Ryssland och Iran handlar samarbetet om att motverka den amerikanska dominansen och säkra sina egna regimers överlevnad.
Iran och Ryssland styrs av auktoritära ledare – Vladimir Putin och Ali Khamenei – som har behållit makten i flera decennier. Båda regimerna strävar efter att begränsa sina medborgares inflytande och kväsa all opposition, både inom landet och internationellt.
Enad front mot hot och påverkan
Ryska och iranska farhågor om inre stabilitet och upplevda försök från USA att underminera dem har stärkt deras partnerskap. Både Putin och Khamenei fruktar så kallade färgrevolutioner och har använt våld för att slå ner folkliga uppror. De ser USA fokus på mänskliga rättigheter som en täckmantel för att blanda sig i deras inre angelägenheter, särskilt efter NATO-interventionen i Libyen 2011.
Libyeninsatsen, som ledde till Qaddafis fall, övertygade Ryssland och Iran om riskerna med västerländska interventioner, vilket påverkade deras stöd till Assad-regimen i Syrien. Samtidigt kopplade Putin protesterna i Ryssland 2011–2012 till färgrevolutionerna och de väststödda regimskiftena. Vid sin återkomst som president 2012 stärkte Putin banden med Iran, bland annat genom att 2015 upphäva Medvedevs tidigare förbud mot att sälja S-300-missilsystemet till Iran.
Iran och Ryssland blev alltmer beroende av varandra för säkerhet och överlevnad. De delade metoder för att kontrollera oppositionen och slöt avtal om cyber- och informationssäkerhet för att rättfärdiga förtryck, vilket stärkte deras motstånd mot västerländsk inblandning och försvar av nationell suveränitet.
Samarbete i Syrien och dess långsiktiga följder
År 2011 hotade protester i Arabvärlden stabiliteten för Assadregimen i Syrien, vilket Iran såg som ett existentiellt hot eftersom Assad var deras enda allierade och koppling till Hezbollah. Iran gav militärt och finansiellt stöd, medan Ryssland skyddade Assad diplomatiskt genom att blockera FN-resolutioner.
När oppositionen i Syrien stärktes 2014 och Assads makt hotades, intensifierade Ryssland och Iran sitt samarbete och genomförde en gemensam militär insats som säkrade Assadregimens överlevnad.
Det syriska inbördeskriget ledde till skapandet av en gemensam rysk-iransk militärkommission, vilket senare blev avgörande för Ryssland under kriget mot Ukraina.
Kriget i Ukraina: Fördjupat militärt samarbete
Putins invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade Rysslands och Irans partnerskap. För att stödja sin ”speciella militäroperation” vände sig Moskva till Teheran för att få militärt stöd, särskilt i form av drönare och ammunition. Iran har levererat drönarmodeller som Shahed-131, Shahed-136 och Mohajer-6, vilket har stärkt Rysslands kapacitet att slå ut ukrainskt luftförsvar.
Iranska rådgivare skickades till Krim för att träna den ryska militären i att använda dessa vapen. Dessutom hjälpte Iran till att etablera inhemska produktionslinjer för drönarna och försåg Ryssland med över 300 000 artillerigranater och 1 miljon ammunition. På senare tid har Iran också levererat hundratals ballistiska kortdistansrobotar till Ryssland, trots västerländska varningar.
Denna utveckling markerar en betydande förändring i Rysslands och Irans relation. Kriget har ökat frekvensen av politiska och kommersiella delegationer mellan Moskva och Teheran. I utbyte mot stöd har Ryssland stärkt Irans militära kapacitet på flera områden.
Iran har gjort betydande framsteg när det gäller att förvärva avancerade vapen från Ryssland. I november 2023 undertecknade Teheran avtal för Su-35 jaktplan, Yak-130 träningsflygplan och Mi-28 attackhelikoptrar, men hittills har endast Yak-130 levererats.
Ambitioner för en ny global maktbalans
Ryssland och Iran motsätter sig USA globala dominans och eftersträvar en multipolär världsordning med begränsat amerikanskt inflytande. Trots att de har utmanat västerländska normer har de haft begränsad framgång med att etablera en alternativ ordning.
Gemensamma erfarenheter av västsanktioner har skapat solidaritet och drivit dem att utveckla alternativa finansiella system. Efter kriget i Ukraina har de aktivt sökt sätt att kringgå sanktionerna och stärka sina ekonomiska band med varandra samt med andra icke-västliga länder, liksom Kina.
Dessutom bygger Ryssland och Iran allianser med utvecklingsländer och stöder auktoritära regimer som Nordkorea, Syrien och Venezuela. Deras ökade närvaro i BRICS+ och Shanghai Cooperation Organization visar på deras ambition att skapa en ny global maktbalans.
Pragmatism i relationen
Ryssland och Iran är geografiskt nära men historiskt splittrade, vilket gör deras relation pragmatisk och behovsstyrd. Samarbetet stärks av deras gemensamma motstånd mot USA och Irans beroende av rysk teknologi och vapen. Ryssland drar nytta av Irans isolering från väst, vilket förhindrar landet från att fullt ut utnyttja sina energiresurser. En rysk expert påpekar att ett västallierat Iran skulle vara mer hotfullt för Ryssland än ett kärnvapenbeväpnat Iran och leda till Rysslands kollaps. Båda länderna ser sitt partnerskap som en överlevnadsstrategi, men deras framtida relation är osäker utan de nuvarande ledarnas kontroll.
Kriget i Syrien och Ukraina har stärkt deras band, men betydande oenigheter kvarstår, särskilt i Mellanöstern. Ryssland har fortsatt att upprätthålla relationer med Irans motståndare, inklusive Gulfstaterna och Israel, vilket skapar oro i Teheran, trots att banden med Israel försvagats efter kriget i Ukraina och Hamas-attacken den 7 oktober 2023.
Även med ekonomiska restriktioner fortsätter de att vara betydande oljeproducenter, men de konkurrerar på den svarta oljemarknaden, där Rysslands prissättning hotar Irans position i Kina och Indien.
Trots sina motsättningar fortsätter de att samarbeta, motiverade av gemensamma hot och behovet av att motverka yttre påverkan. Detta främjar en belägringsmentalitet som upprätthåller deras samarbete, även om det finns underliggande spänningar.
Framtidsutsikter
Relationen mellan Ryssland och Iran har inte uppstått genom en medveten strategi eller gemensamma intressen, utan som en defensiv mekanism mot vad båda regimerna uppfattar som existentiella hot mot deras överlevnad.
Till skillnad från allianser som baseras på delade värderingar och ömsesidiga intressen, präglas partnerskapet mellan det teokratiska Iran och det anti-islamistiska Ryssland av motsatta värderingar och ofta motstridiga intressen. För den närmaste framtiden hålls deras relation samman av det starkaste bandet av alla: en gemensam fiende.
Ryssland och Iran har framgångsrikt utmanat den USA-ledda globala ordningen och kringgått sanktioner. Deras vision för en alternativ världsordning kännetecknas av selektiv suveränitet, kränkningar av mänskliga rättigheter och ekonomisk instabilitet. Även om modellen kan locka andra autokrater som vill stärka sin makt, gynnar den inte deras egna befolkningar, som lider av repression och ekonomiska svårigheter. Deras strategi skapar en värld präglad av splittring och konflikt snarare än av den rättvisa multipolaritet de påstår sig stödja.
Kriget i Ukraina har ökat Putins och Khameneis beslutsamhet att skapa en multipolär världsordning som utmanar den västerländska dominansen. Konflikten ses som en möjlighet att omforma globala maktdynamiker och samla icke-västerländska länder kring deras alternativa vision för internationella relationer.
Trots vissa motsättningar förblir alliansen stark så länge de delar samma hot och mål att försvaga västerländskt inflytande. Framtiden för detta partnerskap är osäker och beror på ledarnas överlevnad och gemensamma intressen. Så länge Khamenei och Putin är vid makten och ser den USA-ledda världsordningen som hotande, kommer deras partnerskap sannolikt att bestå. Denna relation av trots och ömsesidig överlevnad utgör en betydande utmaning för global stabilitet och västerländsk påverkan.
På kort sikt kan Ryssland och Iran fortsätta att stärka sina band genom gemensamma intressen i konflikter som Ukraina och Syrien, där de har en gemensam motståndare i USA. På lång sikt kan emellertid förändringar i den globala maktbalansen eller nya allianser, till exempel med stater som Kina eller i Arabvärlden, påverka relationen. Om nya allierade framträder kan det leda till att Iran eller Ryssland omprövar sina strategiska val.
Sammanfattningsvis beror framtiden för Rysslands och Irans relation på en komplex samverkan av geopolitiska, ekonomiska, inrikespolitiska och teknologiska faktorer, samt hur dessa länder reagerar på externa påtryckningar.
