Svenskt Centrum för studier av internationell säkerhet och terrorism – SCISTS
De gemensamma amerikansk-israeliska angreppen mot Iran utgör en avgörande eskalation som inte enbart syftar till att bestraffa Iran, utan till att omforma den strategiska maktbalansen. Donald Trump har uppgett att målet är regimförändring, något som eftersträvas genom kontinuerliga amerikanska luft- och sjöoperationer som syftar till att försvaga regimen i Teheran samtidigt som protestelement på marken stärks.
Den första vågen av angrepp tycks vara utformad för att underminera Irans förmåga att slå tillbaka samt dess säkerhetsapparat. Detta omfattar ballistisk missilinfrastruktur, anläggningar för produktion och uppskjutning av drönare, centrala marina installationer kopplade till eventuella försök att stänga Hormuzsundet, samt riktade angrepp mot ledande personer inom regering och militär. Iransk statlig media har rapporterat att den högste ledaren Ali Khamenei, chefen för generalstaben Abdolrahim Mousavi, försvarsministern Aziz Nasirzadeh, överbefälhavaren för revolutionsgardet Mohammad Pakpour samt ledarens rådgivare och sekreterare för Högsta nationella säkerhetsrådet Ali Shamkhani har dödats. Även Mohammad Baseri, en högt uppsatt tjänsteman inom underrättelsetjänsten, uppges ha omkommit.
Den strategiska logiken bakom detta steg framstår som tydlig. Kärnförhandlingarna har stagnerat till följd av oförhandlingsbara röda linjer. I stället för att acceptera ett gradvist dödläge tycks Washington och Tel Aviv ha dragit slutsatsen att det inte räcker att förändra villkoren – det krävs att förändra aktörerna. I detta sammanhang används militär makt för att försvaga kapaciteter och förändra Teherans kalkyler.
Irans svar – maktbalans och eskalationsrisk
Irans svar har hittills varit snabbt, omfattande men kontrollerat. Attacker har riktats mot flera centrala amerikanska militärbaser i regionen, bland annat i Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten, Kuwait och Jordanien.
Reaktionen tyder på att regimen ser konflikten som existentiell, särskilt mot bakgrund av vad som uppfattas som en amerikansk-israelisk strategi för regimskifte. Därför framstår traditionella deeskaleringsmönster som osannolika i nuläget. Den snabba och breda responsen – även mot mål i Gulfstaterna – ökar risken för en snabb upptrappning till en större regional konflikt. Flygtrafiken har redan störts och sjöfarten genom Hormuzsundet har börjat avta. Samtidigt har revolutionsgardet hotat med hårda vedergällningar efter rapporter om att den högste ledaren dödats.
Iran bedöms ha ett stort missil- och drönararsenal, men har ännu inte genomfört fullskaliga attacker för att överbelasta motståndarens luftförsvar. Orsakerna är oklara – det kan handla om förluster efter inledande angrepp, strategiska reserver eller en avvaktande taktik.
Samtidigt är Irans luftförsvar försvagat och kan inte mäta sig med USA:s och Israels samlade kapacitet, vilket innebär risk för betydande förluster. Trots detta har Iran visat förmåga att slå tillbaka med robotattacker mot både amerikanska baser och Israel. Om landet lyckas upprätthålla dessa attacker och samtidigt kontrollera den inhemska situationen kan det sätta stor press på motståndarnas försvar och resurser.
Utgången förblir osäker. Mycket avgörs av om Irans allierade i regionen väljer att gå in i konflikten – en faktor som kan bli avgörande för dess vidare utveckling.
Irans proxy-nätverk – försvagade men inte utslagna
Under de senaste veckorna har säkerhetstjänster världen över följt risken för att Iran skulle svara asymmetriskt genom sovande celler och andra ombud.
Dessa nätverk har försvagats men är inte eliminerade. Även om ledande personer i regimen har slagits ut, är det sannolikt att Irans revolutionsgarde och underrättelsetjänsterna har förberett sig för ett sådant scenario. Iran kan därför ta till attentat, cyberattacker, kidnappningar eller sabotage – metoder landet har kopplats till sedan 1980-talet i flera länder, däribland Sverige.
Teheran kan också aktivera allierade grupper som Hizbollah eller Huthirörelsen, samt genomföra attacker via rekryterade individer i Europa eller USA. Iranskstödda miliser i Irak har redan hotat att angripa amerikanska mål, och Samtidigt förväntas Huthirörelsen i Jemen återuppta sina attacker mot sjöfartslederna i Röda havet. regeringen i Libanon har samtidigt varnat Hizbollah för att dra in landet i konflikten.
Möjliga eskaleringsscenarier
Det finns två huvudscenarier: antingen utvecklas konflikten till ett långvarigt asymmetriskt krig, eller så avtar den efter ömsesidiga begränsade attacker – som i tidigare konfrontationer.
Ett fullskaligt eskaleringsscenario begränsas av att båda sidor har mål som kräver större militärt engagemang än de sannolikt kan eller vill bära. USA eftersträvar i praktiken regimförändring, medan Iran vill få bort amerikansk militär närvaro i regionen. Samtidigt är det osannolikt att interna protester ensamma skulle kunna fälla regimen, eftersom staten fortfarande har kapacitet att slå ned oppositionen. Därför återstår främst indirekta och begränsade metoder som flyganfall och robotattacker.
Det andra scenariot – kontrollerad upptrappning följd av nedtrappning – framstår som mer sannolikt. Tidigare mönster visar hur Iran och Israel utbyter slag mot militära mål utan att driva konflikten till fullskaligt krig. Så länge båda parter håller sig till militära mål finns utrymme för deeskalering. Regionala aktörer som Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten väntas också verka för lugn, eftersom instabilitet hotar deras ekonomier.
Om Iran däremot angriper civila mål eller infrastruktur – särskilt om regimen upplever ett existentiellt hot – ökar risken kraftigt för ett bredare regionalt krig.
