Analys – Sedan Hayat Tahrir al-Sham (HTS) befäste sin kontroll över Idlib har maktbalansen i nordvästra Syrien förändrats dramatiskt. Det jihadistiska landskapet, tidigare splittrat och fragmenterat, omformas nu av HTS:s strävan efter dominans – både militärt och politiskt. Samtidigt kvarstår Daesh som en skugglik fiende, trots sin territoriella kollaps, och fortsätter att sprida instabilitet genom brutala gerillaattacker. Vad innebär HTS:s maktövertagande för relationen mellan dessa rivaliserande jihadistgrupper? Och hur påverkar deras maktkamp Syriens framtida stabilitet och den internationella strategin i regionen?
Från al-Qaida-anslutning till maktspel
Hayat Tahrir al-Sham (HTS), som härstammar från al-Nusrafronten – al-Qaidas gren i Syrien – har genomgått en betydande transformation sedan sin bildning 2011. Efter att ha brutit med al-Qaida 2016 har HTS omstrukturerat sig flera gånger, senast genom att förena olika jihadistgrupper under en gemensam front. Under ledning av Abu Mohammad al-Jolani har gruppen etablerat sig som en dominerande makt i Idlib, där den både militärt och civilt styr genom så kallade ”Syriens befriade regering”. Trots att HTS har tonat ner sin globala jihad-retorik, kvarstår deras ambition om att etablera ett islamiskt styre i Syrien – något som kritiker betraktar som ett taktiskt maktspel snarare än en genuin ideologisk omprövning.
Daesh: Anpassat men fortsatt farligt
Efter att ha förlorat sitt kalifat 2019 har Daesh (IS) omstrukturerat sig till en decentraliserad gerillarörelse som fortsätter att genomföra sporadiska men dödliga attacker mot både militära och civila mål i Syrien och Irak. Trots förlusten av sitt territorium i Baghuz är Daesh fortfarande en betydande aktör tack vare sina globala nätverk och filialer i Afrika, Asien och Mellanöstern, vilket gör att hotet sträcker sig långt bortom Syriens gränser.
Enligt Global Terrorism and Trends Analysis Center (GTTAC) ansvarar Daesh för en stor del av de nästan 8 000 terroristattacker som ägt rum i Syrien mellan 2018 och 2024, inklusive sammandrabbningar med rivaliserande grupper som Hayat Tahrir al-Sham (HTS). Trots sina förluster fortsätter Daesh att vara en av de dödligaste terrororganisationerna, där deras cellstruktur, propaganda och asymmetriska krigföring gör dem till ett hot både för regionen och globalt.
Deras ideologiska genomslag fortsätter också att inspirera våld långt efter att deras territorium gått förlorat, vilket gör kampen mot Daesh till en långsiktig utmaning. Samtidigt återstår frågan hur Daesh kommer att reagera på HTS:s maktövertagande. Trots att båda grupperna delar en grundläggande islamistisk ideologi, har deras mål och territoriella ambitioner skiljt sig åt, vilket kan leda till ytterligare konflikter i regionen.
HTS:s Interimregering: Legitimitet eller strategisk sköld?
Hayat Tahrir al-Sham (HTS) har bildat en interimregering för att stärka sin politiska legitimitet och omvandla sitt rykte från en jihadistgrupp till en mer accepterad aktör i Syrien. Genom att skapa en civil administration strävar HTS efter att vinna stöd från lokalbefolkningen och mildra internationell kritik, samtidigt som de söker pragmatiska relationer med externa aktörer.
Internationellt har reaktionerna på HTS:s maktövertagande varit blandade. Vissa regionala och västerländska aktörer har inofficiellt accepterat gruppens nya position, medan andra betraktar deras ”politiska omvandling” som en fasad. Kritiker menar att HTS:s bildande av en interimregering snarare är ett taktiskt drag för att dölja deras fortsatta radikala agenda. USA och FN ser fortfarande HTS som en terroristorganisation, men vissa europeiska och regionala aktörer har närmat sig gruppen pragmatiskt, särskilt med tanke på flyktingkrisen och de pågående humanitära utmaningarna i regionen.
HTS:s maktövertagande har också påverkat relationerna med andra jihadistgrupper, inklusive Daesh. Medan Daesh fortsätter agera som en transnationell terrororganisation, har HTS positionerat sig som en territoriellt rotad aktör, med ett växande inflytande över stora delar av Syrien. HTS:s styre har kännetecknats av en repressiv politik mot mer moderata oppositionella grupper, vilket stärker bilden av deras interimregering som ett maktinstrument för att befästa sin dominans, snarare än ett uttryck för politisk omvandling eller demokrati.
Frågan kvarstår: Är HTS på väg att etablera sig som en legitim politisk aktör i Syrien, eller är regeringsbildningen bara en taktisk åtgärd för att konsolidera makt och mildra internationell kritik? Svaret beror på hur både lokala och globala aktörer reagerar på denna utveckling.
Syrien: Arena för globalt maktspel
Syrien har blivit en strategisk spelplan för globala och regionala makter, där Hayat Tahrir al-Sham (HTS) och Daesh (IS) spelar centrala roller. Turkiet, USA och Ryssland påverkar konfliktens dynamik genom sina egna intressen och interventioner. Medan HTS försöker stärka sitt politiska inflytande, fortsätter Daesh att operera i skuggorna genom gerillataktik och terrorattacker.
Turkiet har länge prioriterat att bekämpa den kurdledda SDF och förhindra en kurdisk autonomi vid sin gräns. I denna strategi har Ankara tolererat HTS som en motvikt till både kurdiska styrkor och Assad-regimen. Samtidigt har Turkiet anklagats för att tidigare ha bedrivit en dubbel strategi gentemot jihadistgrupper, där rapporter pekar på att landet underlättade för Daesh-militanter att korsa gränsen mellan 2014 och 2018. Frigivningen av Daesh-militanter, inblandade i bombdådet på Istanbuls flygplats 2016, har dessutom väckt misstankar om en fortsatt pragmatisk hållning.
USA har minskat sin direkta närvaro i Mellanöstern men fortsätter att bekämpa Daesh i samarbete med SDF. Samtidigt har Washington visat en mer nyanserad inställning till HTS, särskilt efter att gruppen försökt distansera sig från al-Qaida. Det spekuleras i att USA kan tolerera en HTS-ledd administration, förutsatt att gruppen fortsätter att motverka Daesh och inte hotar amerikanska intressen.
Dock finns oro för att HTS, trots sin nya retorik, fortfarande har ideologiska band till al-Qaida och kan fungera som en fristad för jihadister.
Ryssland betraktar både HTS och Daesh som hot men har prioriterat bekämpningen av HTS genom intensiva bombkampanjer, särskilt i nordvästra Syrien. Samtidigt samarbetar Moskva med Turkiet i vissa militära och diplomatiska frågor för att balansera sina intressen i regionen. Turkiets relation till HTS har dock skapat komplikationer i ryska strategiska beräkningar, vilket gör konflikten ännu mer komplex.
Jihadismens maktkamp: HTS vs. Daesh
HTS och Daesh delar en islamistisk ideologi med målet att etablera ett islamiskt styre, men deras strategier skiljer sig åt. Daesh fokuserar på global jihad och terrorism, medan HTS strävar efter att konsolidera makt inom Syrien och vinna lokal legitimitet genom att dämpa sin jihadistiska retorik. Detta har lett till spänningar mellan grupperna, särskilt i Idlib där de har kämpat om kontrollen. HTS har bekämpat Daesh-celler, medan Daesh har riktat attacker mot HTS, vilket förvärrar den redan instabila situationen och destabiliserar regionen ytterligare.
HTS:s maktkonsolidering i Syrien väcker viktiga frågor om landets framtid, särskilt med tanke på Daesh:s historiska rivalitet med HTS och gruppens etablerade närvaro i regionen. Trots att Daesh förlorade sitt kalifat 2019, förblir gruppen motståndskraftig och opportunistisk och kan försöka utnyttja eventuella svagheter i HTS:s styre, vilket förvärrar den redan instabila situationen.
Säkerhetsvakuumet efter den syriska regimens kollaps, kombinerat med olösta etniska och religiösa spänningar, brist på grundläggande tjänster och ekonomiska missförhållanden, har förvärrat den osäkra situationen. Ökade angrepp mot minoritetsgrupper och hämndaktioner har lett till växande missnöje och frustration bland befolkningen. Dessa faktorer skapar en grogrund för Daesh att rekrytera, stärka sin närvaro och potentiellt återfå inflytande, vilket ytterligare destabiliserar landet.
Colin Clarke, chef för policy och forskning vid Soufan Group och expert på terrorism och internationell säkerhet, påpekade att ”den största säkerhetsutmaningen för den nya syriska regeringen är att etablera sin kontroll över användningen av våld inom Syriens suveräna territorium.” Han tillade även att ”Daesh noggrant övervakar situationen i nordöstra Syrien och kan eventuellt planera att smuggla ut sina medlemmar från interneringsläger.”
Ahmed Tu’ma, tidigare premiärminister för den syriska interimsregeringen, uttryckte sin ”optimism” för den nya syriska regeringens förmåga att bekämpa ”Daesh”. Han betonade att ”den nya administrationen, med sin salafistiska bakgrund, är bäst lämpad att hantera denna typ av terrorism.”
Trots denna optimism påpekade Colin Clarke att situationen förblir komplex och att ”Daesh fortfarande utgör ett allvarligt hot i Syrien.”
Rami Abdulrahman, direktör för Syriska människorättsobservatoriet, uppskattar att omkring 2 000 Daesh-medlemmar med militär utrustning fortfarande är aktiva i regionen.
Framtidsutsikter
Trots förlusten av sitt kalifat fortsätter Daesh att vara en stark och operativt effektiv aktör i Syrien, där de genom asymmetrisk krigföring och frekventa attacker destabiliserar regionen. Deras långvariga rivalitet med HTS gör att konflikten mellan grupperna troligen kommer att fortsätta, vilket ytterligare försvårar en stabilisering av landet.
HTS, å andra sidan, har svårt att konsolidera sin makt trots sina ansträngningar att etablera politisk legitimitet genom en interimregering. Daesh:s förmåga att anpassa sina taktiker och utnyttja eventuella svagheter i HTS:s styre innebär ett fortsatt hot mot Syriens långsiktiga stabilitet.
Syrien har blivit en arena för globala och regionala makters intressen, där länder som Turkiet, USA och Ryssland driver egna strategiska mål, vilket gör att lokala lösningar ofta hamnar i skymundan. Den internationella oförmågan att enas om en gemensam väg framåt innebär att konflikten, och maktkampen mellan jihadistgrupper som HTS och Daesh, troligen kommer att fortsätta.
För att skapa långsiktig stabilitet i Syrien krävs att det globala samfundet tar ansvar för att stödja lokala lösningar, bekämpa terrorism och lindra det pågående mänskliga lidandet.