Analys – Med de amerikansk-israeliska militära insatserna som sprider sig inne i Iran är frågan som diskuteras på både regional och internationell nivå inte längre när kriget kommer att ta slut, utan vilken form av Mellanöstern som kommer att uppstå därefter. Hot om utökade operationer kombineras med motstridiga uttalanden om de slutliga målen, vilket gör att slutet på konflikten verkar öppet för flera möjliga scenarier där militärt och politiskt, regionalt och internationellt, smälter samman.
I en analys publicerad i tidningen Times identifieras fyra möjliga scenarier för krigets utgång, medan vissa medier även har nämnt ett femte alternativ. Analysen utgår från den amerikanska presidentens uttalanden om möjligheten att skicka marktrupper, där han konstaterade: ”Jag utesluter inte trupper på marken…”. I en annan intervju med CNN betonade han att de ännu inte har attackerat med full kraft och att ”den stora vågen ännu inte har kommit”.
Vad denna ”stora våg” konkret skulle innebära, och vilken typ av regering som kan uppstå i Iran efter konflikten, återstår alltså att se. Denna osäkerhet kring framtidens styre utgör bakgrunden till de olika scenarier som experterna identifierat – från regimens överlevnad och interna omformningar till möjliga regimskiften, kollaps och kaos, eller ett brett regionalt krig.
1. Regimens överlevnad
Rapporten menar att flygattacker sällan kan störta etablerade regimer. President Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kan komma att utropa seger efter att Irans kärn- och militärprogram förstörts, samtidigt som ledarskapet omformas inom systemet. Namn som nämnts som möjliga efterträdare till den avlidne ledaren Ali Khamenei inkluderar hans son Mojtaba, Hassan Khomeini eller tidigare presidenten Hassan Rouhani, om regimen vill signalera en öppning mot väst.
Det finns också möjligheter till intensiv diplomatisk inblandning från Moskva och Peking för att förhandla fram en lösning som stoppar flygattackerna mot bakgrund av bredare regionala säkerhetsarrangemang. President Vladimir Putin har exempelvis fördömt attacker mot Irans ledning som ett ”allvarligt hot mot regional stabilitet” och har erbjudit Rysslands tjänster som medlare med Gulfstaterna.
Samtidigt har Kina från konfliktens första dag uppmanat till vapenvila och politisk dialog, och betonat att alla parter bär ansvar för att förhindra att konflikten eskalerar ytterligare.
2. Regimförändring
Analysen jämför situationen med Venezuela, där den amerikanska inblandningen efter att president Nicolás Maduro avsattes inte förändrade den underliggande maktstrukturen, utan endast den politiska fronten. Här lyfts Ali Larijani fram som en person som ”kan samarbetas med”, trots hans hårda retorik där han sagt: ”Vi kommer att försvara vår sex tusen år gamla civilisation med all kraft, oavsett priset.”
3. Regimskifte
Exiloppositionen ser nu ett tillfälle att avsätta den islamiska republiken och införa ett västvänligt demokratiskt system. Här lyfts Reza Pahlavi, son till den tidigare shahen, fram som en möjlig övergångsledare.
Rapporten påpekar dock att hans arv fortfarande är kontroversiellt inom Iran, och att organisationen ”Mujahedin-e Khalq” under ledning av Maryam Rajavi också framställer sig som ett alternativ, trots sin problematiska historia.
4. Kollaps och kaos
Analysen konstaterar att Iran inte är splittrat längs religiösa linjer, men att fortsatta bombningar kan utlösa etniska och regionala uppror: en baluchisk revolt i öst, kurdiska rörelser i norr och spänningar i arabiska och azerbajdzjanska områden. Detta kan leda till att säkerhetsapparaten kollapsar och förvandla situationen till ett mångfacetterat kaos.
5. Ett brett regionalt krig
Konflikten kan sprida sig till Libanon, Irak eller Gulfländerna genom Teherans allierade. FN:s generalsekreterare António Guterres har varnat för risken att regionen dras in i en okontrollerbar konflikt: ”Vi bevittnar ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet. De pågående militära operationerna innebär risken för en kedja av händelser som ingen kan kontrollera i en av världens mest instabila regioner.”
Ett sådant scenario skulle kunna innebära omfattande motangrepp, hot mot sjöfarten i Hormuzsundet och kraftigt stigande energipriser, vilket ställer stormakterna inför ett direkt test.
Slutsatsen är att krigets utgång inte enbart avgörs av omfattningen av bombningarna eller antalet ledare som riktas mot. Avgörande blir i stället hur effektivt parterna kan omvandla militära framgångar till en politiskt genomförbar lösning. Det innebär att strategierna måste balansera mellan militära mål och diplomatiska realiteter, där varje steg påverkar både inrikespolitik och regional stabilitet. Hur regimen i Teheran reagerar, om den försöker återhämta sig, reformera sig eller helt omformas, kommer att sätta tonen för hela Mellanöstern under de kommande åren.
Oavsett scenario – förhandlingsinriktad kontroll, en återcirkulation av regimen, radikala förändringar eller långvarigt kaos – står Iran vid ett historiskt vägskäl. Konfliktens fortsatta utveckling kommer inte bara att påverka landets interna struktur utan även hela regionens säkerhet, energiförsörjning och politiska dynamik. Omvärlden följer utvecklingen med största uppmärksamhet, och konsekvenserna av beslut som tas nu kan forma Mellanöstern under decennier framöver.
