Tre månader efter den tolv dagar långa konflikten mellan Iran och Israel är spänningarna högre än någonsin. Både Teheran och Tel Aviv intensifierar sina militära övningar och rustar för en potentiellt avgörande konfrontation. Israel försöker undergräva Irans sammanhållning, medan Iran stärker sin beredskap och skyddar sina mest känsliga mål. Samtidigt fortsätter diplomatiska initiativ och kärnvapenfrågan att spela en avgörande roll för hur situationen utvecklas. Balansen mellan militär avskräckning och diplomatiska kompromisser avgör om konflikten eskalerar till ett nytt och mer destruktivt skede.
Militärmanövrer
Efter konflikten genomförde Iran den 20–21 augusti en omfattande militärövning vid Omanviken och norra Indiska oceanen, under namnet ”Beständig kraft 1404”. Fregatten IRIS Sabalan och missilfartyget IRIS Ganaveh deltog och avfyrade iranska sjömålsrobotar av typen Nasir och Qadir. Övningen inkluderade elektroniska motåtgärder, drönarflygningar och ubåtskrigsföring, och syftade till att testa operationell beredskap under realistiska stridsförhållanden.
Manövrarna signalerar Irans ambition att utvidga sina marina operationer bortom kustnära områden och etablera en närvaro på öppet hav. Utöver övningen har Iran genomfört flera missiltester sedan konflikten, vilket visar på en fortsatt militär förstärkning och demonstrerar landets vilja att projicera makt i regionen.
Innan Irans övning genomförde Israel den 10 augusti en omfattande militärmanöver. Syftet var att testa responstiden och övergången från rutinläge till full mobilisering vid ett flerdimensionellt hot. Övningen, som varade i cirka fem timmar, inkluderade infiltration vid Jordaniens gräns, drönarattacker mot Ramon flygplats, offensiver på Västbanken samt raketattacker från norr och från Jemen och Iran mot israeliska mål.
Resultaten visade både styrkor och brister. Truppdisponeringen vid Jordaniens gräns var långsam och ledde till justeringar av mobiliseringsplanerna, medan samordningen mellan ledningscentraler förbättrades. Efter övningen startade den israeliska armén en övergripande utvärdering av beredskapen och meddelade att liknande överraskningsövningar kommer att genomföras regelbundet.
Iran och IAEA-samarbetet
Under den tolv dagar långa konflikten anklagade Iran IAEA:s generaldirektör Rafael Grossi för att indirekt underlätta Israels attacker mot landets kärnanläggningar. Efter vapenvilan krävde Grossi omedelbar tillgång för inspektioner, men Iran avvisade detta och hävdade att förtroendet för honom och organisationen hade förlorats. Kort därefter antog parlamentet en lag som förbjöd IAEA-inspektioner, vilket markerade en hårdare linje i landets kärnpolitik.
Trots lagen öppnade regeringen kärnkraftverket i Bushehr för inspektion, något som kritiserades av konservativa politiker. Utrikesminister Abbas Araghchi försvarade beslutet med att det godkänts av det högsta nationella säkerhetsrådet och att syftet var att övervaka bränslebytet. Regeringen argumenterade att ett totalstopp för inspektioner kunde ge Israel anledning till nya attacker.
I augusti 2025 varnade Grossi för att fortsatt begränsad tillgång kunde utlösa en ny kris. Efter att Tyskland, Frankrike och Storbritannien hotat att aktivera ”snapback”-mekanismen möttes Araghchi och Grossi i Kairo under egyptisk medling. Mötet resulterade i ett avtal om återupptaget samarbete, inklusive inspektioner av kärnanläggningar.
Vid IAEA:s generalförsamling i Wien i september 2025 betonade Grossi att blockering av inspektioner hotar internationell fred. Samtidigt intensifierades diplomatiska insatser under FN:s generalförsamling i New York, där Iran försökte förhindra aktiveringen av ”snapback”. Den 23 september möttes Araghchi och Grossi igen, där Iran lovade ansvarsfullt agerande men krävde att andra aktörer upphörde med överdrivet påtryckningsarbete.
Var är det anrikade uranet?
Frågan om Irans höganrikade uran, som uppges ha nått över 60 procent, har blivit en central konflikt mellan Teheran, Israel och USA. Både Jerusalem och Washington har använt uranet som motivering för attacker mot Irans kärnanläggningar. Efter den tolv dagar långa konflikten råder stor osäkerhet om materialets faktiska status, och motsägelsefulla uttalanden från olika aktörer har skapat internationell förvirring.
Iranska tjänstemän har hävdat att uranet flyttats till en hemlig plats före attackerna, vilket ska ha skyddat det. USA menade att anläggningarna förstörts helt, medan Israel påstod att attackerna endast fördröjt Irans kärnvapenambitioner med flera år. Kort därefter försäkrade Teheran att materialet fortfarande är intakt, vilket undergrävde de amerikanska och israeliska narrativen och tvingade dem att tona ned sina tidigare påståenden.
Motsägelsefulla uppgifter har försvårat diplomatins arbete och skadat Irans trovärdighet. Utrikesminister Abbas Araghchi har ofta fått svara på frågor om uranet, vilket försvagat hans förhandlingsläge. Situationen kulminerade i september 2025 när Araghchi på statlig TV hävdade att uranet fortfarande finns kvar under ruinerna av bombade anläggningar. Uttalandet illustrerar Irans balansgång mellan att signalera kontroll och risken att oklara besked försvagar dess ställning i internationella förhandlingar.
Det stora hotet
Diplomatin i regionen präglas av hög spänning, med omfattande militära övningar, retorik mellan Iran och Israel samt europeiska initiativ för att återinföra sanktioner mot Teheran. Samtidigt har Iran vidtagit nya beslut och åtgärder som ytterligare påverkar situationen och förstärker osäkerheten.
Israel uppmanar det iranska samhället att ifrågasätta regimen och betonar behovet av ett regimskifte, samtidigt som möjligheten till militära insatser lyfts fram som ett alternativ. Iran svarar med hård retorik: generalstabschefen Musavi och andra höga militära befäl varnar för att varje hot från fienden kommer att bemötas med strategiska överraskningar som inte kan förutses.
Den 22 september skickade 71 iranska parlamentsledamöter ett brev till landets högsta nationella säkerhetsråd och regeringsföreträdare. De uppmanade till en översyn av Irans militära doktrin och landets politik kring kärnvapen, och signalerade att ett återinförande av sanktioner från FN:s säkerhetsråd kan leda till att Iran begränsar sitt samarbete med IAEA eller till och med lämnar NPT.
En sådan utveckling skulle öka risken för en större och långvarig konflikt mellan Iran, Israel och USA. Samtidigt motsätter sig Ryssland och Kina återinförandet av sanktioner, även om de hittills inte har vidtagit konkreta åtgärder för att aktivt stödja Iran utöver vissa uttalanden.
Framtidsutsikter
Irans president Masoud Pezeshkians deltagande i FN:s 80:e generalförsamling har väckt frågor om huruvida diplomatin kan öppna nya vägar i den eskalerande konflikten. Ett eventuellt möte mellan Pezeshkian och Donald Trump skulle kunna bli en strategiskt viktig vändpunkt, särskilt i kärnenergifrågan, och därmed minska risken för en direkt militär konfrontation. Diplomatiska initiativ, inklusive bilaterala samtal och multilaterala förhandlingar under FN:s paraply, kan skapa utrymme för gradvisa kompromisser och återupprättat förtroende.
Samtidigt pekar utvecklingen efter den tolv dagar långa konflikten på motsatsen. Iran och Israel har intensifierat sina militära övningar och demonstrerat både strategisk uthållighet och vilja att agera defensivt och offensivt. USA och europeiska stater överväger nya sanktioner, vilket riskerar att ytterligare spä på misstron, samtidigt som frågan om det höganrikade uranet fortsätter att undergräva Irans diplomatiska trovärdighet. Den växande misstron mellan Teheran och IAEA, trots tillfälliga försök till samarbete, gör att kärnfrågan förblir olöst och potentiellt explosiv.
Framtiden avgörs i hög grad av balansen mellan diplomati och maktpolitik. Om Iran väljer ökad transparens och internationella aktörer visar beredskap för pragmatiska kompromisser, finns möjlighet att återupprätta samarbetet med IAEA och därigenom minska risken för militär eskalering. Omvänt, om sanktioner återinförs, samarbetet med IAEA bryter samman och militära signaler fortsätter att dominera, riskerar regionen att gå mot en ny, längre och mer destruktiv konflikt – med konsekvenser långt utanför Mellanöstern.
Ytterligare faktorer som kan påverka framtiden inkluderar interna politiska skiften i Iran och Israel, förändringar i USA:s Mellanösternpolitik, samt Rysslands och Kinas agerande som potentiella motvikter i internationella förhandlingar. Den komplexa dynamiken mellan regional säkerhet, internationella ansträngningar att förhindra spridning av kärnvapen (global icke-spridningspolitik) och stormakternas intressen innebär att varje beslut kan få långtgående konsekvenser. Både diplomatiska initiativ och militär avskräckning kommer därför att spela avgörande roller under de kommande månaderna.
