Analys – Det förtryck som de arabiska regimerna utövade mot sina folk – om än i varierande grad mellan olika länder – ledde till att samhällsutvecklingen tog osunda och splittrade vägar. Dessa riktningar stod i disharmoni med det förflutnas kulturella och civilisatoriska arv, med samtidens vetenskapliga och kunskapsmässiga perspektiv, och med framtidens ambitioner om framsteg.
Arabregimernas främjande av extremism
Dessa regimer kan varken beskrivas som genuint islamiska eller verkligt sekulära. Religionen utgjorde inte statens styrande grund, såsom islamistiska partier kräver, men samtidigt saknades också sekularismens kärna, då regimernas legitimitet vilade på förtryck. I praktiken tillämpade de en ytlig form av både religion och sekularism, vilket resulterade i en motsägelsefull och svårdefinierad maktstruktur.
Även om de arabiska regimerna generellt har bekämpat politisk islam och förföljt extremistgrupper utan kompromiss, visar en översikt av deras ekonomiska, sociala, kulturella och utbildningspolitik att de samtidigt, medvetet och strategiskt, har främjat religion och bidragit till att förstärka religiös extremism.
Till exempel på det ekonomiska planet har de arabiska politikerna misslyckats med att skydda den traditionella nationella ekonomin och har inte nått den önskade tillväxten. De styrande har ägnat sig åt systematisk plundring och olaglig berikning, vilket lett till orättvis inkomstfördelning, brist på lagar och institutionell struktur, avsaknad av klara ekonomiska planer samt utbredd korruption i alla samhällsskikt. Allvarligast är dock de stora tillväxtskillnaderna mellan regioner inom varje land.
De misslyckade ekonomiska politikerna har länge varit huvudorsaken till jordbrukssektorns kollaps, vilket under nästan femtio år drivit en ständig flytt från landsbygd till arabiska städer. Detta har lett till ökade fattigdomsfickor, utbredd exploatering och okunskap, samt till att städernas karaktär förändrats mot ett mer landsbygdsliknande och att deras urbana utseende kraftigt förvanskats, något som syns tydligt i städer som Damaskus, Kairo, Beirut, Bagdad, Rabat, Alger och Tunis.
I den här försämrade ekonomiska situationen, utan riktiga utvecklingsprojekt, har de arabiska folken drabbats av fattigdom, arbetslöshet, utanförskap och slöseri med sina resurser och förmågor. De har blivit fångade i existentiell oro och alienation, där deras dagliga bekymmer handlar om att säkra grundläggande behov som bostad, arbete, social ställning och trygghet.
På det sociala och kulturella planet har många arabiska regimer främjat en retorik som betonar återgång till traditioner och sedvänjor. Denna kultur bygger på dogmatisk kunskap, ett enda rätt svar och ett förenklat synsätt som delar upp världen i motsatspar som gott/ont och troende/kättare. Det fria tänkandet och kreativiteten har därmed kvävts till förmån för religiös visshet och stagnation.
Regimerna har samtidigt tagit full kontroll över media och kulturinstitutioner, vilket förstärkt traditionella religiösa perspektiv och gynnat härskande eliter. Förlag, importerade böcker och pressen är hårt censurerade, medan statliga myndigheter som saknar förståelse för kulturens betydelse styr det kulturella livet.
Skillnaderna i bokutgivning illustrerar tydligt det kulturella förfallet i den arabiska världen. Trots att arabländerna har över 330 miljoner invånare produceras endast omkring 25 000 böcker årligen – många av dem återutgivna, traditionella eller vidskepliga texter. I kontrast ger Sverige, med knappt 10 miljoner invånare, ut över 15 000 nya titlar per år, medan Frankrike, med omkring 68 miljoner invånare, producerar över 70 000 och Tyskland, med sina 83 miljoner invånare, närmare 90 000 titlar årligen. Denna obalans visar tydligt hur Arabvärlden har hamnat på efterkälken när det gäller kulturell produktion, nytänkande och idéutbyte.
På det pedagogiska planet speglar skolans misslyckande det allmänna förfallet. I stället för att stimulera kritiskt tänkande och intellektuell nyfikenhet har skolan, särskilt i auktoritära regimer, blivit ett verktyg för indoktrinering och underkastelse. Fanatiskt och ödesbundet tänkande har ersatt upplysning och reflektion.
Det utbredda analfabetismproblemet i arabvärlden visar detta tydligt: över 100 miljoner människor i skolåldern kan varken läsa eller skriva – nästan en tredjedel av befolkningen. Men ännu mer oroande är den kulturella analfabetismen: oviljan att läsa, brist på vetenskaplig förståelse och ointresse för teknologisk och kulturell utveckling.
Även om den traditionella analfabetismen minskar, ökar den kulturella. Detta pekar på hur skolor och universitet inte lyckas väcka ungas intresse för kunskap och fritt tänkande – vilket i sin tur gör dem mer mottagliga för religiös dogmatism och politiskt förtryck.
Kampen om religiös och politisk legitimitet
En närmare analys av de arabiska regimernas politik visar att konflikten med politisk islam i grunden inte rörde tolkningen eller tillämpningen av religionen, eller statens politik och dess genomförande, utan snarare handlade om en kamp om kontrollen över religionen och rätten till religiös och politisk legitimitet. Även när dessa regimer bekämpade och besegrade den politiska islamismen, bevarade de ändå den miljö som möjliggjorde dess framväxt, tillväxt och återkomst i nya namn och former. De upprätthöll dessutom den bördiga jorden för fortsatt religiös fanatism och religiöst hat.
De arabiska regimer som utgav sig för att vara sekulära eller socialistiska har aldrig motarbetat religion – tvärtom har de utnyttjat den för att stärka sitt maktinnehav. Genom att använda religiösa texter och uttryck som ”lyd de som har makten bland er” har de legitimerat sin auktoritet och förstärkt sin patriarkala kontroll, ofta i namn av nationell enhet och stabilitet. Religionen har i många fall blivit ett verktyg för politiska, ekonomiska och sociala intressen. Den har reducerats till yttre former och nyttiga funktioner, långt från dess andliga eller etiska kärna.
Nationaliseringen av religionen
Alliansen mellan den politiska och religiösa makten har länge varit ett av de mest effektiva verktygen för att kontrollera och kuva den arabiska människan. Medan regimernas institutioner berövade folket deras grundläggande politiska och ekonomiska rättigheter, såsom deltagande i avgörande beslut, agerade de religiösa institutionerna som ett kompletterande förtrycksmedel som förnekade människor deras sociala, mänskliga och intellektuella friheter. Istället för att erbjuda ett skydd för individen, förvandlades religionen till ett maktmedel, ett instrument för lydnad snarare än frigörelse.
Trots att regimerna grovt försummade grundläggande samhällstjänster som utbildning, sjukvård och transport, valde de att satsa enorma resurser på nationaliseringen av religionen – att införliva den i den politiska maktapparaten som om den vore en fråga om nationell säkerhet. Miljarder investerades i religiös infrastruktur, media och utbildning, samtidigt som religiösa ledare köptes för att rättfärdiga maktens agerande. Dessa religiösa ledare blev en mur mot det fria tänkandet, en skyddsmekanism för korrumperade makthavare. Det var denna symbios mellan makt och religion, och dess konsekvenser, som de arabiska vårrevolutionerna till stor del blottlade.
Religionen som ett dubbelt verktyg
I demokratiska samhällen grundar de styrande sin legitimitet och maktutövning på lagens principer och rättsstatens mekanismer. I kontrast till detta vilar de arabiska regimernas makt ofta på en kombination av religiösa påbud, främst sharia, och systematiskt förtryck av befolkningen. Dessa regimer har medvetet utnyttjat religionen som ett dubbelt verktyg: å ena sidan genom att inskränka politiska och sociala friheter, och å andra sidan genom att använda religiösa argument för att befästa och legitimera sin fortsatta maktutövning.
Denna symbios mellan auktoritär makt och religion skapar en paradoxal struktur där religionen förlorar sin roll som en källa till andlig vägledning och istället omvandlas till ett instrument för förtryck och kontroll. Genom att manipulera religiösa normer och dogmer har regimerna inte bara kvävt folkets möjligheter till politiskt deltagande och frihet utan även försvårat utvecklingen av kritiskt tänkande och pluralism i samhället. Denna maktkonstellation bidrar därmed till att befästa stagnation och extremism snarare än att bana väg för demokrati och social rättvisa.
I ljuset av detta är det uppenbart att en verklig demokratisering i arabvärlden inte kan ske utan en grundläggande omprövning av relationen mellan makt och religion. Det krävs en frigörelse av religionen från dess politiska fångenskap och ett återupprättande av dess roll som en kraft för mänskliga rättigheter, etik och samhällelig sammanhållning. Endast när religionen befrias från sin roll som verktyg för auktoritärt förtryck, och när rättsstaten och medborgerliga friheter stärks, kan Arabvärlden börja bygga de inkluderande och progressiva samhällen som dess folk så länge eftersträvat.
